Välj en sida

I den vackraste sovstaden

Jag vaknar i den allra vackraste sovstaden,

intill en älsklings röst

och känner hur ångestskriken, alla ångestskriken

har förtvinat i mitt bröst.

Fingrarna luktar rök och gummi sen igår

jag är varm i magen, och med rufsigt hår…

 

först då,

kan jag vara besviken

på att de flesta dör som siffror och vi blundar för liken

på att minorna dödar systrar och bröder

det är alltid systrar och bröder som blöder

varenda liv som rycks härifrån

är en förlorad dotter, en förlorad son

man kan fängsla en soldat

för sin tro, och sitt hat

för en bättre värld!

Men är världen värd det vi värdesätter? Värd som oss…

en kvinna lyckas inte slita sig loss

och säg den människa som tror

att rättvisan är stor

när en kula spränger livet ur hans lillebror

en våldtagen mor, en torterad far

vad ska man kämpa för, om inte ens älskaren finns kvar?

 

Varje stad är en hemstad,

tänker jag,

där jag ligger med en varm hand mot mitt skulderblad

jag andas i takt

nu strålar min verklighet i all sin prakt

 

först då,

hör jag hur de skriker

skriker rätt igenom svarta rubriker

när missiler slår sängen i ett annat sovrum till flisor

i mitt sovrum sjunger sorgsna män sorgsna visor

och jag ligger saligt stilla

i vetskapen om att resten av världen inte är någon synvilla

om att inför hatet står sig lyckan så oändligt svag

så låt mig ligga kvar ett litet tag!

 

cynisk och kall är sanningen

att först i armarna på en åtrådd vän

först som en självklar del i ett varandra

först då vågar jag lyfta blicken,

och tänka på andra