Välj en sida

Pegasus och jag

 

 

 

Det var kväll.

Jag skulle hem.

Jag åkte buss.

När bussen förvandlades till Pegasus

som störtade mot stjärnorna i vild galopp

– vem var jag att säga stopp?

 

för att inte gripas av panik så kvävde jag mitt skrik

och fyllde magen med mod

och det tror jag Pegasus förstod, för plötsligt stannade vi

långt därnere glittrade stadens ljus

jag såg att vi flög över ett välbekant hus

och kände mig lite dum

när jag såg rätt in i mitt vardagsrum

min vardagsvärld var inte mer än vykortstor

jag såg min far och min mor,

de skrattade, åt middag och drack vin

men var inte större än små dockor av porslin.

 

Men vi flög vidare

jag såg tonårsparken,

där jag har legat så många gånger på marken

med smaken av den första ölen i munnen

en känsla av att barndomen för alltid var försvunnen.

Jag såg hur det rörde sig därnere – det var lokaladeln,

mina tillsynes allsmäktiga gamla klasskamrater

nu raglade de runt som små tennsoldater på permission…

 

Och vi flög vidare,

jag med huden täckt av rysningar och hjärtat fyllt med sång

jag såg förortsvillorna och husen av betong

jag såg hur de studsade en boll framför en basketkorg

jag såg fyllona sitta på ett förortstorg

och jag såg hur människorna såg likadana ut som de i innerstan

mina fingrar i en silverman

när vi flög vidare genom natten

över land och över vatten

jag såg hela fosterlandet!

och jag kände hur jag övervann det

jag spände låren, spände knogarna

jag såg Stockholm i skenet från de norrländska skogarna

men jag såg inte var

Sverige blev till Finland blev till Ryssland – väst blev öst

och jag kände i mitt bröst att jag äntligen förstod;

På kartan är gränserna röda av blod,

men de är svåra att se från himmelen.

 

Så flög vi uppåt igen, uppåt igen

jag såg London, Bryssel, Paris

och de kändes obetydliga på något vis

hur mäktiga kan de egentligen vara

i förhållande till Victoriasjön och Sahara?

 

Men vi stannade inte – nej vi lämnade planeten!

Och den är kolossal, jag vet, men,

därutifrån liknade den mest en badboll

 

och vad spelar det då för roll

alla våra vardagsproblem

från överfall till vintereksem

Jag kände mig så cynisk att jag ville skrika,

men då gnäggade Pegasus: ”i så fall är ju alla människor lika…”

 

Innan jag hunnit förstå tog han plötsligt sats

sen stod jag ensam igen vid min busshållsplats

Jag tyckte att jag hörde vingslag eka mellan gatorna,

men det var nog bara de smutssvartvita skatorna

det finns ju inga flygande hästar,

ändå viskade jag: Hejdå.

 

Och det var så jag lärde mig att alla människor är lika stora,

och framförallt lika små