Välj en sida

Göteborgs Posten, 30 okt 2010

I vissa sammanhang krävs en noggrann språklig fundering för att förstå sitt instinktiva obehag. Jag känner ett sådant. En känsla av att bli lurad, av att bli given en förenklad sanning på bekostnad av någonting värdefullt. Att någon ställer goda värden i motsats till ett intet, varav valet självklart blir de goda värdena, trots att intet aldrig formulerats. Hänger ni med? Jag talar om entreprenörer. En-tre-pre-nöör. Det liksom skär i mig, med sina skarpa konsonanter, hamrar i mellangärdet med sitt ea-eh-eeh-Ö.

Det är mycket viktigt med entreprenörer idag. Det ska satsas på dem, det ska genomsyra läroplaner och det startas universitetskurser. Det finns ju gräsligt fula ord som faktiskt betecknar trevliga saker – korv till exempel – men vad i hela världen är en entreprenör? Vad gör en sådan? Hur satsar man på entreprenörskap? Enligt Nationalencyklopedin är det ”en företagsam person som skapar nytt användarvärde”, enligt mig vet jag inte alls, och jag tror att jag hör till majoriteten.

Eftersom det är farligt att slänga sig med luddiga begrepp, särskilt inom politiken och då vi talar ett sådant språk som svenska (fyllt av pedagogik som rödlök, vitlök, gul lök och rulltrappa), ser jag det nu som min självpåtagna uppgift att reda ut begreppet. Jag uppskattar ju kreativitet och människors drivkraft att våga satsa högt och skjuta högre – sånt som ofta kopplas samman med entreprenörer. Jag skulle dock vilja hävda att det inte är hela sanningen. Om vi litar på NE är entreprenörskapet intimt sammanlänkat med företagande. En entreprenör är således en företagare, vilket per definition innebär att vem som helst inte kan vara det, åtminstone alla samtidigt. Jag trodde att sådant som genomsyrade undervisningen skulle vara t.ex. kreativitet, samarbetsförmåga och jämlikhet – saker som alla har nytta av oavsett ställning och yrkesval. Vad en entreprenör verkligen gör, till skillnad från andra människor, är ännu klurigare. Komma på nya smarta lösningar? Behöver man alltså vara företagare för att göra det? Eller är det så att man ska lära sig att starta företag OM man nu har kommit på en ny smart lösning? Menas det alltså att det inte finns något utrymme för kreativitet i kollektivet? Håller vi med?

Mitt instinktiva obehag grundar sig förmodligen på att en entreprenör är någon som står utanför kollektivet, och inte bara det – någon som står mot kollektivet. Om man satsar på entreprenörskap satsar man alltså mot kollektiva lösningar, vilket i och för sig kanske är tanken. Det finns mycket av självförverkligande i vår gemensamma strävan, och denna inbyggda motsättning ses plötsligt som någonting positivt. Ja, det är väl det. Positiva värden i motsats till ett oformulerat intet. Obehaget är lika uppenbart som någonsin dagen. Det oformulerade är ju vårt kollektiva. Någonting gott, någonting värdefullt.