Välj en sida

Göteborgs Posten, 22 maj 2010

Det var en tjej som blev våldtagen utanför mitt fönster. Jag såg ingenting. Jag hörde ingenting. Jag var inte ens hemma. På minuten en timma senare ragglade jag däremot målmedvetet över exakt samma gräsmatta. Men jag såg inga fotavtryck i leran. Inga rop på hjälp dröjde sig kvar som ett ekande bevis för vad som hade hänt. Det fanns ingen polistejp och inga vittnen. Jag hörde bara fågelsång, och jag somnade gott. Det var en tant som dog på min gård. Jag pratade aldrig med henne, men jag såg när ambulansen skrikande kom mellan husen. Jag såg när de stora starka ambulansförarna lyfte ut henne på en bår, och jag såg de köra iväg. Jag såg när släktingarna kom och rensade ut hennes möbler och jag såg när det unga lyckliga paret flyttade in i hennes lägenhet. Det sprängdes en bomb på mina föräldrars gata. En man hittades knivskuren i samma kvarter. Det låg en misshandlad fru i köket och en unge grät. En spårvagn körde in i en bil och en bil körde in i en spårvagn. En ung man cyklade ner för backen, vände sig om för att ropa något till sin vän, och kunde aldrig cykla mer. Han flög över cementblocket och varningskonerna, och över asfalten ritade blodet upp alla de självklarheter, som aldrig skulle vara självklarheter igen. Den slitnaste av män spydde ner Stadsmissionens lakan. En galen kvinna vandrade gatorna upp och ner och ropade på sina katter. En tonårsflicka skar sig djupare och djupare in i sig själv. En tonårspojke slog sig blodig och en berusad man gick rakt ner i älven. En tjej blev våldtagen utanför mitt fönster.

Det finns inget dom, det finns en dom som lyder slumpen. Hade jag ragglat hem bara en timme tidigare hade det kanske inte hänt. Hade jag ragglat hem en timme och en kvart tidigare hade det kanske hänt mig istället. Vad gör det med mig? Man ska inte gena genom parker när lördagskvällen har blivit tidig söndagsmorgon, man ska inte cykla utan hjälm och man ska inte vara så full att man går rakt ner i älven. Oavsett hur mycket man än vet, kommer ändå en oförståndets dag när man gör det ändå. Är för lycklig, för ledsen eller för berusad för att tänka efter. Och händer det inte något då, så kommer till slut en skrikande ambulans, och ens lägenhet lämnas över till ett lyckligt ungt par som kanske river ut tapeterna och byter ut de köksluckor man valde med sådan omsorg.

Det sker olyckor och underverk varje dag. Människor dör, människor föds. En tjej blir våldtagen utanför fönstret. Jag varken såg eller hörde någonting, och jag vet inte vad jag hade kunnat göra om jag hade varit hemma. Det enda jag tröstar mig med är att det kanske var någon annan som gjorde det. Att vi lever i den här staden tillsammans, och att vi tillsammans kan motverka allt det onda som gror under oförståndens dagar och nätter. Att vi aldrig får tro att vi är färdiga, att det inte kan ske oss. Det sker, och det lämnar inte ens några fotavtryck i leran.