Jag knäpper mina händer för säkerhets skull. Ser mig snabbt omkring så att det inte ska synas vad jag håller på med. Fingrarna omlott, blicken fäst framåt, fötterna på golvet. Förlåt oss våra syn… nej, fan – skulder, mumlar jag med. Blicken far över de andras koncentrerade ansikten. Ingen verkar lägga märke till mig. Amen, säger jag. Tyst. Mycket tyst. Jag mimar väl egentligen, för det är inte mina ord. Jag är inte kristen, och har heller aldrig varit det – inte mer än att jag kan min historia och mitt kulturella arv, att jag talar ett kristet språk med kristna svordomar och att jag har varit ledig vissa dagar på året. Inte mer än att jag respekterar det jag råkade födas in i, ett sammanhang, en hemvist, en tyst kyrka och jag knäpper mina händer. För säkerhets skull. Skulle någon mot förmodan fråga mig vad jag tror på, svarar jag att jag tror på allt. Nämn vilken gud du vill – jag håller med! Ja visst, ett liv efter detta, ja visst, allt blir bara svart sen. Ge mig paradis och reinkarnation, ge mig domedagar och skärseldar, ge mig nirvana och syndernas förlåtelse – jag skriver under! Ja, jag säger ja till varenda liten tveksam skrockfullhet, till varje andäktig ritual och till varje övertygad förkunnare. För jag tror. Inte på ”nånting större”, utan på någonting stort. För jag vet att det, i all vår ynklighet, är stort att vara människa. Är det en agnostiker som talar? En trogen humanist? En frälst tvivlare under konsten och skönhetens fana? Givetvis – jag tror på det med! Jag tror på vetenskapen och på den skrämmande sanningen att cellerna vi består av till största delen består av tomhet, jag litar blint på evolutionen, jag tror på rymdens oändlighet, jag tror att vi inte kan veta något alls överhuvudtaget, jag tror på empirin, jag är ateist, jag är förvirrad stackars människa som tror på samvetet och magkänslan och vilken förklaringsmodell som helst. Jag tror. För jag är inte döpt, än mindre konfirmerad och jag tror inte på nån kyrklig övermakt – oavsett religion. Däremot så är jag övertygad om att det finns vissa saker som är heliga, och jag tror att det är någonting vi måste vara mycket rädda om. Jag tror att vi kallar det än det ena, än det andra, men att vi alla känner det. Ett plötsligt rus. En stjärnklar natt. Den varma lyckan att vara nära en annan människa. Att sitta tyst tillsammans. Att arbeta för ett gemensamt mål. Att tillåta själen en plats på utsidan av kroppen. Att finnas till i sig själv och med allt vad man är. I kärleken, i politiken, i nuet, historien och framtiden. Jag tror att om vi slutar tro, så faller vi långsamt isär. En ideologi, en utopi, ett fjärran paradis på andra sidan döden – ta vad som helst! Ett opium för folket men med nickokick. En mening. Någonting större, någonting stort, någonting i denna världen att hålla heligt. För det är stort att vara människa.
