Välj en sida

Göteborgs Posten 15 feb 2014

Vad härligt det är med sociala medier! Att vara ett med sin tid! Skicka meddelanden och dela bilder! Knyta kontakter med hela världen!

Helt ärligt är jag inte helt av banan, jag har snart haft kul med instagram i ett par års tid. Tittat på rara bilder på barn och katter och drinkar i höga glas och julgranar och midsommarstångar och födelsedagstårtor och allt vad det är mina vänner och bekanta har haft för sig. Vissa är ju komiska genier. Vissa är goda fotografer. Vissa tycker man om ändå. Efter ett intensivt tittande började jag ta bilder själv också, så där som man gör, man vill ju vara med. Också skriva något fyndigt. Också ta ett självporträtt i motljus och skåla med en kaffekopp på ett konditori i en svensk småstad – det är bara det att min känsla för stil och timing inte riktigt är utvecklad för 10-talet. Jag föll på målsnöret. Fick inte till det. Lät som en 50-talist. Fick fråga folk om råd. Skrev #göteborg. Lade upp en bild på mig själv som barn. Klistrade in en tafatt emoji. Fick nästan inga likes alls. Jag kände mig impopulär och meningslös, helt ur fas. Det pågick tills jag upptäckte tågspåren. Nuförtiden tar jag bara bilder på tågspår. Eftersom jag reser mycket blir det minst ett par i veckan.

Det som händer när man bara lägger upp bilder på tågspår och skriver till exempel #tracks varje gång är att människor som är intresserade av tågspår börjar följa en. Så kan man följa tillbaka. Det började med en australiensisk lokförare. Sedan en tysk. Sedan en japan som tycker om golden retreiver-hundar. Australiensaren skrev och frågade om ett av mina spår. Jag skrev tillbaks. Berättade en anekdot. Sedan var det som att världen öppnade sig. Jag insåg att här fanns alla dessa liv att kika in i, så jag kikade. Jag hittade en amerikansk boxare som lägger upp meddelanden såsom: I’LL NEVER CHASE A MAN, BUT IF HE HAS TATTOOS AND MUSCLES A BITCH JUST MIGHT POWER-WALK. Jag hittade en japan som endast fotar skor på tunnelbanan. Jag hittade en fransk flata och jag hittade en hjälparbetare i Sudan. Jag hittade en slovensk tjej som tycker mycket om veteranbilar. Jag följer ett gäng ukrainska tonåringar nu, som alla tog bilder på brinnande bildäck i Kiev, och nu är en av dem på skidsemester, en badar bubbelpool, en hånglar mitt i natten och en fotar av sina magrutor i en badrumsspegel. Världen ligger helt öppen och ocensurerad.

Trots allt ogenerat pratande om och hyllande av sociala medier känns det som att få verkligen är med på tåget. Det öppna tåget. De allra flesta tittar ju på sig själva och på dem i sin absoluta närhet. Inget konstigt med det. Själv är jag fortfarande lika fascinerad som ett litet barn när jag ser min egen spegelbild (Är det jag, eller är det en ny kompis??), men ändå. Nyhetsrapporteringen. Hela jordklotet. Allting som existerar exakt samtidigt, aldrig i mitt liv har det varit tydligare än så här, ögonblicksbilder jag önskar smälldes upp för varenda människa att se, här har vi världen och det är den här världen vi alla är en del av, oavbrutet.