Välj en sida

Om kaos, sanningen och korta killar

Tankar för dagen, för Sveriges radio

21 februari 2015

Det är rörigt att bli människa, säger min mamma. Hon säger att om man tänker att kaos är naturtillståndet, så är det ingen katastrof om det inte alltid fungerar – utan mer ett under när det verkligen gör det. Hon säger det, som tröst.
Jag har sorterat in den tanken i mitt inre, så som jag sorterar in det jag kallar sanningen. Många olika fack har jag. Allt har sin plats. Jag kategoriserar, förstår, sätter etikett på. Människor, platser, situationer. Jag utgår från mina erfarenheter och fördomar, för att sedan veta exakt hur jag ska bete mig. Jag fungerar så. Okej, då har jag lärt mig hur man pratar med en busschaufför, då pratar jag alltid med en busschaufför på det här sättet. Det här är tonfallet jag använder när jag tilltalar främlingar, det här när jag tilltalar vänner. Vänner kategoriserar jag också. Nära vänner jag umgås mycket med, nära vänner jag sällan träffar, bekanta jag skulle kunna ha som nära vänner, bekanta som aldrig kommer bli något annat än bekanta och bekanta jag egentligen inte tycker så mycket om. Så jag ska veta.
Listor och  fack. Ordning och reda i huvudet. Du är ju för fan fascist, sade min syster en gång, när jag försökte förklara problematiken i att dejta en kort kille. Man dejtar ju inte korta killar. Korta killar har hävdelsebehov, sade jag, och började förklara mitt system. Jag menar ju inte att alla korta killar har hävdelsebehov, jag menar bara att det finns vissa som har det – Napoleon, Berlusconi … och därför har jag gjort ett fack för dem. Menar du allvar? sade hon och lät uppriktigt oroad.

Jag tänker att allt mitt kategoriserande givetvis springer ur en osäkerhet, som de flesta osympatiska dragen hos människor gör. När jag var liten visste jag inte riktigt vad man skulle säga, jag tyckte det var läskigt att leka med andra barn, släppa in någon sådär, det var ju min värld. Enda sättet att våga öppna upp var att göra det under organiserade former, och om inga organiserade former fanns – pantgömme, sanning eller konsekvens, ett scenframträdande – var jag helt enkelt tvungen att organisera själv. Och jag trodde verkligen att jag snart skulle hitta sanningen. Den stora sanningen. Fick jag bara tillräckligt många kategorier – då! Ja, då skulle jag att förstå allt.

Dejtandet av den korte mannen övergick efter ett tag  i vad man måste benämna som en relation, och jag var tvungen att göra ett nytt fack. Jag kallade det för ”Väldigt speciella korta killar” och muttrade till min syster att fascister värderar ju, det gör inte jag. Jag bara sorterar. En låda också för de udda strumporna. Böckerna i bokstavsordning. Lakanen i symmetriska rullar och varje bestick på sin plats i bestickslådan. Det hade redan börjat krackelera.

I somras föll det. Som ett korthus singlade mina sanningar ner till ett enda obönhörligt faktum: det går inte. Världen är i rörelse. Den kan varken kontrolleras eller räknas ut, eftersom allt ständigt förändras och varje förutsättning är unik. Jag har aldrig förut varit så rädd, och känt mig så befriad på samma gång. Så många ord jag tidigare slängt ur mig ekade tomma. Vad var det jag sade? Varje dag är ju en ny dag med nya människor i, och ingen kan veta vad, eller hur, allting fungerar. Är det möjligt att slappna av i det? Ja, det var det! Det är det! Och då känns det som att man lättar.
Naturtillståndet är kaos. All ordning är av människan skapad, och så skör som bara människor kan vara. Det är rörigt, som mamma säger. Ingenting annat än rörigt att finnas till.

Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/504902?programid=1165