Välj en sida

Om Zitkala-Sa och vårt ansvar att minnas

Tankar för dagen, för Sveriges radio

9 juli 2016

Historien upprepar sig inte. Det är typiskt en sån sak man häver ur sig, när man inte vågar se till orsakerna – att liksom placera sig själv en bit bort. Fegisar!, har jag hojtat, ni fattar väl att nynazister marscherar på gatorna, inte som upprepning av 30-tal eller 90-tal, utan för att vi, demokratiska människor, aldrig lyckades utrota det? Det var vi som inte ansträngde oss tillräckligt, det är inte historien – som om den vandrade runt vid sidan av oss själva – som upprepar sig, nej, det gör den inte, för det är omöjligt. Allt som sker, sker i relation till det som nyss skedde – och om det så handlar om högerextremism eller den ryska björnen, kan vi inte skylla på något annat än det nu vi befinner oss i.

Med bestämdhet har jag hävdat detta, och så ramlade jag av en slump över historien om Zitkala-Sa.

Zitkala-Sa, säger ni, vem tusan är det? Och det är just det som är poängen.

Det betyder Röda Fågeln på lakotaspråket, det som talas av sioux-indianerna. Zitkala-Sa föddes 1876, och som åttaåring plockades hon upp av missionärer och sattes i en skola där de lärde henne kristendom och klippte av hennes hår. Hon har beskrivit den dubbla känslan – det oerhört plågsamma att förlora sitt ursprung, ryckas ur tiden, och hur kul hon samtidigt tyckte det var att spela fiol.

Som femtonåring beslöt sig Zitkala-Sa för att studera vidare, vilket hon gjorde och ägnade sedan livet åt politisk aktivism – hon samlade till exempel ihop mängder av traditionella historier som hon översatte till både latin och engelska, som publicerades som barnböcker, för att sprida kulturen och kunskapen om den. Hon gjorde samtidigt musikalisk karriär, spelade i olika orkestrar och skrev bland annat librettot, samt en stor del av musiken, till operan The Sun Dance Opera – den första, och en av få, som behandlar ursprungsbefolkningens levnadsvillkor i USA.

Zitkala-Sa tillhörde alltså en förtryckt folkgrupp, hade vuxit upp under enorm fattigdom, berövats sin kultur och var dessutom kvinna, men blev, trots allt, framgångsrik och mycket populär.

Det klingar bekant. Samma kamp, samma mot alla odds, samma offer och samma överraskande seger – någon lyckades. Blev framgångsrik och populär.

Det är lätt att peka på våldshandlingarna som någonting oundvikligt, som om det låg i mänskligheten en viss rytm, vart tjugonde år ska vi börja ha ihjäl folk – titta vi gjorde det då och vi gör det nu! – men det enda historien upprepar är det förbannade påståendet att historien upprepar sig, och varje gång vi säger det låtsas vi som att vi inte har kommit vidare och glömmer bort Zitkala-Sa. Alla tusen åter tusen namn jag hade kunnat nämna istället, alla tusen åter tusen namn som i sin själva livsglädje tvingas vara revolution.

Är du en sådan? Hör du det här? Bryter man mot en norm betalar man alltid ett omätbart pris, för man tvingas betala med sig själv, men det finns en tröst. Du är inte den första. Det har varit nån här innan, nån som flyttat fram startlinjen. Hjulet behöver inte uppfinnas, bara lyftas från marken, sättas i rullning igen.

Zitkala-Sa dog, 61 år gammal, 1938. Samma år gick The Sun Dance Opera för fulla hus på Broadway. Musiken hade hon skrivit tillsammans med en viss William F. Hanson. I tidningarna efteråt nämndes bara hans namn. Så vem tusan är Zitkala-Sa?

Nu vet ni. Så låt oss rulla vidare.


Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/743332?programid=1165