| Under samma hjärta |
 |
 |
|
Det finns inga kastanjer i Vasastan men det finns trapphusornament små slingrande stänglar av marmor bland gatsten och cement det finns upptrampade gräsmattor och höstlövsalléer spårvagnsspår, skolkorridorer och tonårskaféer det finns parkbänkar med inristade namn – där står nog både ditt och mitt När månen och stjärnorna i vitaste vitt lyser över gruskorn och fimpar och alkohol för där finns högre höjder som gör högre mål som gör högre nätter och där finns rakblad och knivar och filterfria cigaretter där är högt i tak när kopparfärgad sprit blandas med sömntabletter
För det är där som våra drömmar kommer, och våra drömmar går vi siktar mot New York, Paris och Singapore det finns en korsning som pekar mot autobahn men det finns inga kastanjer i Vasastan
Nuförtiden ler du så vuxet när du frågar; ”Vem stal mitt februari, vem tog ifrån mig mitt mars? Jag raglade runt i en hånflinande fars av allting jag kunde vara…”
Hur ska jag kunna svara på nåt sånt? Säga att jag minns när ditt hår var blont utan blekmedel och en enda skrynklig tjugokronorssedel räckte till två påsar godis om lördagen säga vad man vill – men cola är bra för magen! Nu blandas colan bäst med rom om vi dricker snabbt och blundar känns det nästan som om du fortfarande inte är högre än en meter jag kan bära dig på ryggen och du frågar mig vad träden heter Kastanjer.
Kastanjer, kastanjer, kastanjer.
Men jag sprang naken ut ur Vasaparken, så som Eva sprang ur Eden jag lämnade min barndom i en diskohall på Heden min ungdom ligger kvar på en madrass i ett kök där bland tomburkar och flaskor och en svävande rök när du bytte dina hästplanscher mot Munch och Dali sen sög vi av små rockstjärnor, men lät tanken vara fri –
vi som smordes mjuka av mor med Helosan vi hårdnade på varsitt sätt och möttes så i Vasastan där skrattar vi och skålar och du faller i min famn på en parkbänk i allén har du ristat in ett namn för ett år som går så där som åren brukar gå för att det inte finns något hjärta som slår som det som slutat slå det dunkar hårt i varje bröstkorg det slår på insidan av din det är det vackraste som finns att ett hjärta hittar in i någon annan
det är det vackraste och fruktansvärt att du alltid tvingas kvar i ett mars, ett februari då när döden kom med livet det som är taget, tas för givet när en barndom läggs i graven på Vasagatan tjugofem
det växer inga kastanjer där men de blommar fortfarande hela vägen hem
|
Filmklipp
