| I den vackraste sovstaden |
 |
 |
Jag vaknar i den allra vackraste sovstaden,intill en älsklings röstoch känner hur ångestskriken, alla ångestskriken har förtvinat i mitt bröst. Fingrarna luktar rök och gummi sen igår jag är varm i magen, och med rufsigt hår… först då, kan jag vara besviken på att de flesta dör som siffror och vi blundar för liken på att minorna dödar systrar och bröder det är alltid systrar och bröder som blöder varenda liv som rycks härifrån är en förlorad dotter, en förlorad son man kan fängsla en soldat för sin tro, och sitt hat för en bättre värld! Men är världen värd det vi värdesätter? Värd som oss… en kvinna lyckas inte slita sig loss och säg den människa som tror att rättvisan är stor när en kula spränger livet ur hans lillebror en våldtagen mor, en torterad far vad ska man kämpa för, om inte ens älskaren finns kvar? Varje stad är en hemstad, tänker jag, där jag ligger med en varm hand mot mitt skulderblad jag andas i takt nu strålar min verklighet i all sin prakt först då, hör jag hur de skriker skriker rätt igenom svarta rubriker när missiler slår sängen i ett annat sovrum till flisor i mitt sovrum sjunger sorgsna män sorgsna visor och jag ligger saligt stilla i vetskapen om att resten av världen inte är någon synvilla om att inför hatet står sig lyckan så oändligt svag så låt mig ligga kvar ett litet tag! cynisk och kall är sanningen att först i armarna på en åtrådd vän först som en självklar del i ett varandra först då vågar jag lyfta blicken, och tänka på andra
|
Dikter
Texter
Filmklipp
