Pegasus och jag

Det var kväll.

Jag skulle hem.
Jag åkte buss.
När bussen förvandlades till Pegasus,
som störtade mot stjärnorna i vild galopp,
vem var jag att säga stopp?

men så stannade vi, långt därnere glittrade stadens ljus
jag såg att vi flög över ett välbekant hus
och kände mig lite dum
när jag såg rätt in i mitt vardagsrum
för min vardagsvärld var inte mer än vykortstor
jag såg min far och min mor,
de skrattade, åt middag och drack vin
men var inte större än små dockor av porslin.

Jag tänkte: Det är väl det här som kallas det där
perspektivet på livet…
att plötsligt få se allt man brukar se men aldrig ser
vi cirkulerade över mitt barndomskvarter
jag såg tonårsparken,
där jag har legat så många gånger på marken
med smaken av den första ölen i munnen
en känsla av att barndomen för alltid var försvunnen.
Jag såg hur det rörde sig därnere – det var lokaladeln,
mina tillsynes allsmäktiga gamla klasskamrater
de raglade runt som små tennsoldater på permission
jag skulle ha gett en miljon för att få se den synen, när jag var en del av den där skiten
för uppifrån var min högstadievärld så löjligt liten…

vi flög vidare, jag med huden täckt av rysningar och hjärtat fyllt med sång
jag såg förortsvillorna och husen av betong
jag såg hur de studsade en boll framför en basketkorg
jag såg fyllona sitta på ett förortstorg
och jag såg hur människorna såg likadana ut som de i innerstan
mina fingrar i en silverman
när vi flög uppåt genom natten
över land och över vatten
jag såg hela fosterlandet!
och jag kände hur jag övervann det
jag spände låren, spände knogarna
jag såg Stockholm i skenet från de norrländska skogarna
men jag såg inte var
Sverige blev till Finland blev till Ryssland – väst blev öst
och jag kände i mitt bröst att jag äntligen förstod;
På kartan är gränserna röda av blod,
men de är svåra att se från himmelen.

Så flög vi uppåt igen, uppåt igen
jag såg London, Bryssel, Paris
och de kändes obetydliga på något vis
hur mäktiga kan de egentligen vara
i förhållande till Victoriasjön och Sahara?
Jag insåg då,
att Afrika blev Afrika
av rika vita människor skapat,
– det var ingen slump att det blev en nationell klump,
det var västerländsk hierarki
men där jag svävade ovanför molnen var jag fri.

Jag var fri som fågeln, och jag såg hela världen
jag tänkte: men shit, här är den!
jag såg människornas städer som små tomtebloss
jag tänkte: gud bevare världen, och gud bevare oss!
När Pegasus flög uppåt, utåt – vi lämnade planeten
och den är kolossal, jag vet, men,
därutifrån liknade den mest en badboll
och vad spelar det då för roll
alla våra vardagsproblem
alltifrån överfall till vintereksem
Jag kände mig så cynisk att jag ville skrika,
när Pegasus gnäggade: "i så fall är ju alla människor lika…"
och innan jag hunnit förstå tog han sats
och så stod jag ensam igen på min busshållsplats
Jag tyckte nog att jag hörde vingslag eka mellan gatorna,
men det var nog bara de smutssvartvita skatorna
det finns ju inga flygande hästar,
ändå viskade jag: Hejdå.

Och det var så jag lärde mig att alla människor är lika stora,
och framförallt lika små