Välj en sida
Olivia Bergdahl - scenpoet & författare

ALLTSÅ ÄR JAG - En sorgesång inför riksdagsvalet
Det är två dagar kvar till riksdagsvalet och jag åker tåg genom Sverige. Ser åkrarna och skogarna. Ser tall och björk och granit. Ser himlen sänka sig över landet, det land som kallas mitt. Ett vackert litet land i norra Europa. Här vill jag leva och här vill jag dö. Detta vill jag ge till alla som behöver.

Jag öppnar mina händer, och sluter dem. Luften är fri, att gripa. Det finns en känsla i mitt bröst. Som att kippa efter andan. Som att luften långsamt tar slut. Som att det händer nu, svart på vitt, ett ödesval, sägs det, jag känner det i mig, det kommer som vit blixt: jag kan inte ens föreställa mig vad det skulle innebära.

Vad som helst, men inte SD, läser jag, säger jag, ja, vad som helst, men inte SD.

Jag tänker på opinionsundersökningar, vallöften och partiledardueller. Jag tänker på den krypande känslan av annalkande katastrof. Jag tänker: Riksdagsvalet 2018. Jag tänker: Skogarna brann. Jag tänker: Gränserna stängdes. Jag tänker: Fri abort till vecka 18 ifrågasattes.

Människor runt omkring mig har börjat få någonting svart i ögonen. Folk är dumma i huvudet, säger de. Hur skulle det här annars kunna hända? Hur kan man hävda sin egen rätt över drunknande barns? Hur kan man vara beredd att offra sin anständighet som världsmedborgare bara för att jävlas med en alltmer misslyckad socialdemokrati? Vad är folk så rädda för? Fattar de inte ens att SD försämrar villkoren för arbetarklassen?

Jag öppnar mina händer, och sluter dem. Bara luft, bara luft som är fri att gripa.

Jag tänker på att hade det funnits ett högerkonservativt block i riksdagen, alltså SD, KD och Moderaterna, hade de varit störst. Jag tänker på Danmark. Storbritannien, Österrike, Nederländerna, Ungern, Polen, Italien.

Jag tänker på asylrätt, marknadshyror, förlossningsavdelningar. Jag tänker på abort. Jag kan inte sluta tänka på abort. Jag tänker på sambeskattning. Jag tänker på familjeåterföreningar. Jag tänker på ålderskontroller. Jag tänker på vad som verkligen skulle hända om Sverigedemokraterna fick direkt inflytande över svensk politik. Jag kippar efter andan. Så känns det.

Det är lättare för folk att förstå om det är en svartvit debatt, sade de på SVT i telefonen. Hur mycket invandring tål Sverige? Är du en godhetsknarkare? Ska vi lägga ner P3, för eller emot?

Jag tänker: Det finns ingenting svartvitt någonstans. Allt en glidande skala mot katastrofen, fröet så svårt att skönja när det sätts, så lätt att sedan anklaga jorden, anklaga regnet, anklaga massan runt omkring att det växer sig starkare och större. Kalla det oundvikligt, istället för att slita upp med rötterna. Kalla det folkets vilja.

Jag tänker på en lagerlokal i en stockholmsförort, de provisoriska sängarna, orden, leksakerna. En påse nappar för barn utan nappar i mina händer. Alla håller med: det är klart man ställer upp. Välkomna hit, från krig och förtryck.

Jag tänker på en septemberkväll 2010, jag gick med i demonstrationståget, det som ropade: Inga rasister i våran riksdag.

Jag tänker på hur Alliansens kulturpolitik inleddes med att kulturministern fick avgå, hon som av principskäl inte betalade tv-licens. Om jag varit chef här skulle jag lägga ner den här skitkanalen, sade Jimmie Åkesson i Morgonpasset.

Jag tänker på en ödetomt i Malmö. Hur eldarna flämtade i vinternatten mellan tälten.

Vi ska förbjuda tiggeri, säger Sverigedemokraterna.

Vi ska förbjuda tiggeri, säger Moderaterna.

Vi anser att ordningslagen bör ses över, säger Socialdemokraterna.

Jag tänker på amerikanernas ansiktsuttryck, övertygade om anständigheten, nej, det kommer inte att hända, han kan inte vinna valet.

Judar och samer är inte svenskar, sade Björn Söder.

Det är väl trots allt en intressant fråga att diskutera vad som är svenskhet, säger människor runtomkring mig.

Vi värnar om våra svenska värderingar, sade Anna Kinberg Batra.

Jag tänker vilka värderingar är osvenska?

Olof Palme? Emmanuel Macron? John Hron?

Kungälvs kommun vill inte ge NMR demonstrationstillstånd, då handlare och medborgare känner sig otrygga. Polisen hävdar att de visst ska ha det. Nu delar de ut sina flygblad i Kungälv centrum.

Jag tänker på alla gånger John Hrons grav har blivit vandaliserad.

Jag tänker på första gången jag visade mitt pass på Öresundståget från Köpenhamn till Malmö.

Jag tänker på när Tobias Billström sade det är ju knappast blonda och blåögda tanter som gömmer flyktingar. Uppdrag Granskning ställer frågan: varför är det ingen som vågar undersöka gärningsmännens etnicitet bland dömda sexualbrottslingar?

Jag tänker på mannen på busstationen i Phoenix, Arizona, hur han grep om min arm, frågade, chockad, undrande, är det sant att de tar ens värdesaker när man söker asyl i Europa?

Jag tänker på att jag svarade nej. Nej, nej, nej, det är bara i Danmark de gör så. Som en friskrivning.

Jag tänker på alla gånger jag har varit lycklig i Köpenhamn.

Under Lampedusa-katastrofen var det enligt italiensk lag förbjudet för italienska medborgare att hjälpa drunknande immigranter. Lagen heter Bossi-Fini.

Nu hindras båtar med flyktingar från att ens lägga till i italienska hamnar.

Efter Brexit-omröstningen i Storbritannien ökade hatbrotten mot polska medborgare.

Den rödgröna regeringen stängde Sveriges gräns mot Danmark, för att hindra människor från att ta sig över.

Sverigedemokraterna vill att Sverige inte ens tar emot FN:s kvotflyktingar.

Jag tänker på ett frö som läggs i jord. Jag tänker på regnet, massan, vinden som går över kontinenten.

Jag tänker på när företrädare för Sverigedemokraterna hävdade att SMHI bedriver klimatpropaganda, och att de skulle avveckla deras verksamhet om de kom till makten. Jag tänker på hur lustiga folk gjorde sig över detta. HAHAHA, skrev de.

Jimmie Åkesson vägrar att svara på DN:s frågor om avslöjanden att avlönade SD-medarbetare ligger bakom till synes privata initiativ på facebook. Sådana sidor som sprider hat.

Fake news, säger Donald Trump.

”HAHAHA.”

Jag tänker på första gången jag hörde talas om Pegida. Jag tänkte nej. Inte Tyskland. Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien. Baltikum, Skandinavien, överallt kan det hända, men inte Tyskland. Tyskland, som bär hela 1900-talets samvete. Händer det i Tyskland kan det hända överallt.

Jag tänker på att jag är rädd. Att jag försöker slå det från mig, jag vill inte, vill inte vara det, vill inte vara med. Jag vill skriva dikter och stå på scen, jag vill dansa och sjunga, jag vill älska bland älskande människor. Ha rätt till den värld som är min. Jag vill att alla människor har rätt till den värld som är deras. Det är det enda som jag begär.

Det går inte att skriva dikter och stå på scen i ett samhälle styrt av Sverigedemokraterna. Det går att göra datorspel om nordisk mytologi i ett samhälle styrt av Sverigedemokraterna. Det går att starta kulturföreningar som bedriver hembygdsforskning. Det går inte att starta en arabisk filmfestival eller italiensk matlagningskurs eller en internationell poesiafton. I ett samhälle styrt av Sverigedemokraterna har inte alla människor rätt till sin värld. Det är en vit blixt. Jag kan inte omfatta det, det är för svindlande, det gör för ont.

Det är riksdagsval om två dagar i detta land med sina tallar och björkar och klippor av granit. Jag ser det genom tågfönstret. Jag tänker: det är vackert. Jag tänker: det är mitt. Detta vill jag ge till alla som behöver. Jag öppnar mina händer, och sluter dem. Jag kippar efter andan.
... See MoreSee Less

View previous comments

Jag kippar med efter andan, tyvärr. Väntar med en ökande oro och lätt förtvivlan på valresultatet.

2 weeks ago   ·  2

1 Reply

Avatar

Vad går alls i ett samhälle med så mycket hat och rädsla? Vill hålla i varandra, i våra händer, fylla dem med kärlek och kraft. Jag hoppas att vi får ta ett andetag på söndag kväll och äntligen pusta ut. Fylla på med framtidstro.

2 weeks ago
Avatar

Vi får aldrig sluta kämpa för medmänsklighet och frihet! ❤️ 👊💪Nu är bara början!

2 weeks ago
Avatar

Det var väldigt fint och gripande skrivet. 👌

2 weeks ago
Avatar

Jag delar och delar din text, du bästa Olivia 😍

2 weeks ago
Avatar

Comment on Facebook

hej jag heter Olivia och jag har varit på festival
Hej jag heter Olivia och jag har varit på festival. Jag försöker finna orden för det.
Mamma krossade alvedon och blandade ut i vaniljglass när jag var liten och febersjuk. Det smakade nästan som vaniljglass då. Det gick ner. Ibland var det dock en smula alvedon, ett litet korn, inte tillräckligt krossat och när jag fick det på tungan var smaken överväldigande, trots att det var något så litet, och jag kräktes upp allting.
Mamma säger kan du inte skriva om hur det var på Statement Festival, så man förstår. Mina bästisar säger samma sak. Jag skriver vaniljglass. Jag skriver alvedon. Jag skriver den bittra smaken på tungan, den som får det att välla över, även om man blandat noggrant, så som en mor gör till ett febersjukt barn. Jag skriver jag har ätit glass hela mitt liv, men jag visste inte förrän nu att den var utblandad, att det gick att få utan.

Jag skriver hej jag heter Olivia och jag har varit på festival.
Hösten 2017 läste jag allt jag fann på sociala medier och i tidningar som hade hashtaggen metoo. Jag kunde inte sluta. Det kändes som en rening, bittert, nödvändigt, och som en lättnad, nu händer det, nu lyssnar hela världen, nu ligger korten på bordet och alla vet. Jag grät inte.
Efter hösten 2017 kom en jävla utlandsresa. Sedan kom en jävla nyårsnatt.

Hej jag heter Olivia och jag kommer aldrig att sluta vara kvinna. Jag lärde mig det då, det jag egentligen hela tiden vetat, och först då brast det, först då grät jag.
Jag smular ner kommentarerna och fingrarna och blandar med äventyr. Blandar med applåder. Blandar med kramar och kyssar och samtal som vidrör sanningen och då känns det knappt.
Hej jag heter Olivia och jag har turnerat ensam över världen. De har sagt att jag är modig. Jag har aldrig kunnat svara på det.
Hej jag heter Olivia och jag vann SM i poetry slam när jag var sjutton, som första kvinna på åtta år. Bara ett par månader innan det blev jag intervjuad i Lyrikvännen och fick frågan om jag var feminist. Hej jag heter Olivia och jag svarade nej.
Nej - för det är vad ni förväntar er av mig! Nej - för jag är inte aktivist, har aldrig varit, har bara velat skriva, bara velat stå på scen, bara velat vara bara en poet men just därför blev jag. Politisk. Jag ville inte.
Hej jag heter Olivia och när jag vann SM i poetry slam fick jag svara på frågan hur det kändes att vara en förebild. Så fick jag höra att det var viktigt att jag lyfte fram de här erfarenheterna, erfarenheterna av att vara ung tjej. Hej jag heter Olivia och jag trodde fram tills att jag var sjutton år att jag skrev någonting allmängiltigt. Jag satte för första gången på mig en klänning. Jag fick frågan om jag var feminist. Jag sade ja.
Hej jag heter Olivia och när jag var ett barn läste jag alla Tarzan-tidningar som fanns att köpa i affären med begagnade serietidningar i Lysekil. Det var många. Jag tänkte: när jag blir stor ska jag bli precis som han.
Hej jag heter Olivia och jag var mycket tidig i puberteten, min kropp var en mycket tydlig kvinnokropp.
Hej jag heter Olivia och jag visste inte att det fanns ett motstånd i mig mot att tränga mig in i ett publikhav. Att jag vet precis hur man tittar för att inte möta någons blick. Att det fanns en plats där just det, att möta någons blick, inte per automatik var ett löfte, inte innebar att man gav bort sig själv, i utbyte mot att få titta sig omkring, att man bara fick titta sig omkring.
Hej jag heter Olivia och jag var på min första konsert när jag var tolv, stod ensam i ett publikhav.
Hej jag heter Olivia och jag lärde mig vad det innebär.
Hej jag heter Olivia och när jag var fjorton skrev jag i min dagbok att jag måste sluta läsa kvinnliga författare för att inte av misstag identifiera mig med en kvinna, alltså att mitt enda motstånd mot att bli kvinnlig författare och därigenom från början veta att allt skulle vara jävligare, var att från början ignorera det. Endast identifiera mig med män. Hej jag heter Olivia och jag följde sedan den principen. Det var inte svårt. Det var svårt.
Hej jag heter Olivia och jag har mina bästisar, min partner, min pappa. Hur förklarar man för männen man älskar att det finns en värk, en konstant värk, som orsakas av män?
Att de i sina kroppar alltid är en påminnelse om det.
Jag vill skydda dem. Jag vill skydda alla. Säga: så farligt är det inte. Det gör bara ont.
Hej jag heter Olivia och jag har varit på en festival där det inte gjorde ont.
Anledningen var så sorglig att jag grät.
Hej jag heter Olivia och de som har gjort mig mest illa i livet har varit enskilda män och flickor i grupp. Den kvinnliga erfarenheten är bara den att inte ha rätt till sin kropp. Det är lätt att tänka att den kvinnliga erfarenheten är bredare än så, att det finns saker som alla kvinnor har gjort. När de samlade på spicegirlsbilder samlade jag på frimärken. När de tittade på amerikanska tv-serier lärde jag mig Fröding och Majakovskij utantill. När vi hade en tillitsövning i skolan, där man skulle falla handlöst bakåt och bli mottagen av de andra, släppte de mig i golvet.
Hej jag heter Olivia och jag vet inte längre vilka de är. Jag undviker tillitsövningar. Jag undviker att gå genom parker och över mörka gator nattetid. Jag undviker att tränga mig in i publikhav.
Hej jag heter Olivia och jag är en förbannad individualist. Kan inte rätta mig i ledet, klarar inte av hierarkier, får något som liknar torgskräck i alla grupper, även de här.
Hej jag heter Olivia och jag vägrar. Det mesta. Det finns en frihet i språket, i orden och det är den frihet jag har känt, vilat i, hämtat kraft ifrån, det jag verkligen har litat på. Där är varje jag jag och varje du du.
Hej jag heter Olivia och jag tänker att jag är ju inte ens särskilt känd, blir igenkänd på stan mest i Göteborg, trots det har folk skrivit elaka saker om mig och till mig sedan jag var tonåring. Dum, ful och äcklig, men snygga bröst och rumpa. Ibland läser jag alla kommentarerna på youtubeklippen på mig och jämför de med alla kommentarerna på youtubeklippen på mina manliga kollegor. Ibland gråter jag då. Oftast tänker jag att det här är ju inte så farligt, skärp dig, tänker jag, det är klart de kommenterar ditt utseende, det är klart att de inte kommenterar dina manliga kollegors utseende, trots att varje jag skulle vara jag, varje du skulle vara du.
Hej jag heter Olivia och jag skärper mig, jag känner ansvaret att skärpa mig, jag tänker att det är alltför lätt att falla, att gå med svagheten, att hävda att för att jag är utsatt för någonting så är jag bättre än de som inte är det.
Hej jag heter Olivia och jag är allergiker, såpass mycket allergiker att jag kan dö om jag inte har med mig medicin. Jag säger: att resa som kvinna är ungefär som att resa som allergiker. Ingen skulle säga åt en allergiker att stanna hemma, gud vad modig du är som reser själv. Jag säger: det finns en konkret fara, jag förnekar det inte, men om man bara är uppmärksam så är det värt det, det är värt det, det är alltid värt det.
Hej jag heter Olivia och jag började gråta under SM-finalen i Poetry slam 2016, för det var två kvinnor i den sista duellen. Varför grät jag? Varför kunde jag inte sluta? För att det var första gången jag kände att bördan lättade, jag var inte ensam om att bära den längre, och därför fick jag vara mer.
Hej jag heter Olivia och jag skulle aldrig erkänna att jag bär en börda. Aldrig någonsin knäa under den.
Hej jag heter Olivia och jag har alltid föredragit att både läsa och skriva i första person, för första person är öppet, kan vara vem som helst, kan vara jag.
Hej jag heter Olivia och min mamma krossade alvedon och blandade ut i vaniljglass när jag var liten och febersjuk. Blandade noggrant, så det nästan smakade precis som vaniljglass utan alvedon.
Jag smular ner min förbannade ensamhet och frustration och vrede och blandar den med mina bästisar. Med orden. Med böckerna i första person och med dansen och med musiken och med de fina kläderna och med de långa, långa resorna och med de stora festerna. Det känns knappt då. Det känns bara när man av misstag får ett korn på tungan och hur ska man då förklara att smaken blir överväldigande? Att det måste ut, alltihop. Att trots att det är så litet, så är det alltför bittert. Jag vet inte det.
Hej jag heter Olivia och jag har varit på festival. Jag visste inte att det fanns en plats där ingenting behövde blandas ut.
... See MoreSee Less

View previous comments

Jag har sett dig så många gånger på scen att jag nog tappat räkning. Det är alltid samma fantastiska upplevelse. Även nu, i bara text (orkar inte med fler ljud) framstår din poesi som så oerhört angelägen och allmängiltig. Tack för att du måste skriva, det gör världen lite bättre.

2 weeks ago   ·  3

1 Reply

Avatar

Bäst! Så tacksam över din produktivitet, intelligens och kreativitet. Att vi får ta del av det. Stort. Tack!

2 weeks ago

1 Reply

Avatar

Vet inte vad jag skall skriva. Annat än jävlar&tack, den här verkligen rentutav stannade andningen en stund. Och gav en känsla av frihet och bekräftelse. 💖💔💖

2 weeks ago

1 Reply

Avatar

Oerhört bra och stark text!!! ❤️❤️❤️

2 weeks ago   ·  2

1 Reply

Avatar

Så fint, Olivia. För övrigt, är du från Lysekil?

2 weeks ago

2 Replies

Avatar

Jag kan inte sluta gråta. TACK!

2 weeks ago

1 Reply

Avatar

Tack för den lyssningen och den läsningen. Sitter som en smäll i solar plexus. Sedan får man försöka resa sig efter ett tag.

2 weeks ago   ·  4
Avatar

Bästa Olivia!!! All styrka och ork till dig. Väl valda och slående ord. Tack för att du delar med dig. ❤️🌈

2 weeks ago   ·  1
Avatar

Olivia, du är den vassaste pennan i skrinet 🤗

2 weeks ago   ·  2
Avatar

Tak for ordene - Stærkt 🙂

2 weeks ago   ·  1
Avatar

Alltså Olivia🙌🏻 Hej jag heter Josefin och kommer heller aldrig sluta vara kvinna. Eller sluta fascineras, imponeras och inspireras av dig - och andra kvinnor som dig💚🔥🙌🏻

2 weeks ago   ·  2
Avatar

Detta är det första jag läser eller hör av dig, vad jag kan minnas. Herregud vad bra du är. Jag saknar ord men som tur är verkar du sitta på allihop. Att få insikt i känslor som andra har men som jag själv inte har eller ens kan få erfarenhet om är något jag uppskattar och jag har aldrig känt att någon lyckats så bra som du i denna text. Helt fenomenalt. Jag saknar ord.

2 weeks ago   ·  1

1 Reply

Avatar

🙌 wow, magiskt att du kan sätta ord på det. Har nog aldrig beskrivits på ett bättre sätt. Som alvedon och vaniljglass, det kommer jag alltid bära med mig. 💕

2 weeks ago
Avatar

Åh vad jag är glad att du finns. Och att du skriver. Herreminje. ❤️

2 weeks ago
Avatar

Så bra Olivia. Så viktigt och bra och sant. Tack!

2 weeks ago
Avatar

Jag delar! Så konstnärligt, så musikaliskt, så precist. ❤️

2 weeks ago
Avatar

Fantastiskt ❤️❤️

2 weeks ago
Avatar

Vilka ord 🤘🏼💗

2 weeks ago
Avatar

Du är bäst! ❤️❤️❤️

2 weeks ago
Avatar

Wow Olivia 😍

2 weeks ago
Avatar

Fantastiskt. Viktigt. Sant.

2 weeks ago
Avatar

Fantastiskt hemskt. Hemskt fantastiskt.

2 weeks ago
Avatar

❤️❤️❤️

2 weeks ago
Avatar

Det där gick rakt in i hjärtat! ❤️

2 weeks ago
Avatar

2 weeks ago
Avatar

Comment on Facebook

in the style of Gloria Gaynor, Olivia Bergdahl live på Statement festival
Som att ovetandes ha levt med en kronisk värk och så plötsligt, för en helg, vara utan - ur djupet av mitt hjärta TACK Statement Festival, jag har i 48 timmar gått runt som ett lättat jävla lackmuspapper och gråtit och skrattat och så många gånger känt det är det här, det är precis det här som gör en bättre värld möjlig och helvete vad fint det var att dessutom få läsa dikt.
... See MoreSee Less

View previous comments

Min känsla var exakt densamma. Kom på mig själv då och då med att inte reagera "som vanligt" i folkvimlet, i betraktares ögon och i mörkret. Bara ett lugn och en känsla av trygg samhörighet. Och så att få lyssna på dig... helvete vad fint - varje gång 👏✊🤩

2 weeks ago
Avatar

Snälla, rappa ännu mer! Du är så grym!

2 weeks ago   ·  2
Avatar

Detta är typ det bästa jag upplevt i mitt liv!

2 weeks ago   ·  1
Avatar

Bästa du!!

2 weeks ago   ·  1
Avatar

Fy farao vad du är bra! <3

2 weeks ago   ·  1
Avatar

Allra allra bäst

2 weeks ago   ·  1
Avatar

Du är så cool Olivia!!👏🏻🙌🏻💪🏻❤️

2 weeks ago   ·  1
Avatar

❤️

2 weeks ago   ·  1
Avatar

Så jävla COOL!!!😍

2 weeks ago
Avatar

❤️😭

2 weeks ago
Avatar

Elin Reneé Friedlaender Fagerberg 💕

2 weeks ago

1 Reply

Avatar

If we ban all men because a minority abuse women, should we then ban all muslims because a minority are terrorists?

2 weeks ago
Avatar

Comment on Facebook

Olivia Bergdahl är med Annica Zion och 5 andra.

Äntligen - Olivias Poesiorkester (live)
"Äntligen" med Olivias Poesiorkester (Olivia Bergdahl, Erika Risinger, Ida Rosén Hamrå, Johannes Bergion, David Werthén), 4 april 2018 på Stockholms Konserthus. Filmat av Annica Zion.
... See MoreSee Less

Världens bästa poesiorkester! 😀

1 month ago   ·  1
Avatar

Comment on Facebook

Efter Ekot
Liten katekes för den konstiga

Olivia – författare & scenpoet

Olivia Bergdahl började sin scenpoetiska bana som tolvåring och blev något av svensk estradpoesis underbarn när hon 2007 vann svenska mästerskapen i Poetry Slam 17 år gammal, och samma år debuterade med diktsamlingen ”Demo”. Sedan dess har hon kommit fyra i VM i Poetry Slam, startat poesi- och stråkkvartettgruppen Olivias Poesiorkester, gett ut en skiva (”Eldorado”), en kritikerhyllad roman (”Efter Ekot”), startat den internationella spoken wordklubben Klubb Kontra med Oskar Hanska, varit konstnärlig handledare i projektet ”Hembygd – någonstans i Sverige”, i åratal skrivit krönikor i Göteborgs Posten, gjort många radioinhopp som huspoet, ett fåtal tv-inhopp, skrivit Tankar för dagen i P1, fått ett par stipendier, blivit årets västsvenska författare, fått Sveriges Radios novellpris, hållit i oräkneliga workshops och framförallt turnerat, turnerat, turnerat, hundratals, tusentals dagar. I Sverige, Norden, Europa, USA.