Tankar för dagen, för Sveriges radio
23 juli 2016
Jag har blivit mästare på fasta situationer. Alltså sådana där när rollerna är givna. Jag är så kul när jag är kund, jag får sjuksköterskorna att skratta och kommer som en välsignelse för konduktören, till skatteverket eller vilken kundtjänst som helst. Hejsanhoppsan och tjohej, här är jag med vardagsfesten! Annars är det lite si och så med min sociala förmåga.
Jag har varit likadan så länge jag kan minnas. Blyg. Inte osäker, inte ointresserad, nej – blyg. När jag minst anar det, går ridån igen i mitt inre och sen hjälper det inte hur mycket jag står och flaxar med armarna bakom scen – ingenting begripligt kommer ur min mun.
Eeehhehee… säger jag. Tystnar sedan.
Jag har skaffat mig väl uttänkta strategier. Jag kan så mycket fakta och information, som jag kan rabbla när som helst, så att jag inte behöver prata om mig själv. Eller så är jag snabbast i stan på att ställa frågor, så jag inte behöver svara på några. Finns det nån sån där översocial mänska i rummet, håller jag mig till denna, så att min tystnad inte märks! Eller kan jag ge mig själv en uppgift? En fast situation, där rollerna är givna! Behövs en chaufför? Ska jag duka? Diska? Ta hand om ett barn? Fixa något bara – så att jag får nåt konkret att prata om: Vad säger ni, ska vi lägga gafflarna på ena sidan av tallriken och knivarna på den andra, eller ska de ligga tillsammans?
Ibland inbillar jag mig blir mystisk. Spännande. En sån där svår tjej – men jag vet ju att det är önsketänkande. Såna där svåra tjejer som sätter på sig en hatt och röker cigaretter med rött läppstift i nåt hörn – liksom svala och kontrollerade – de drabbas inte av akuta nervösa fnissattacker, till exempel, och det gör ju jag. De får väl inte sånt där skak i knäna eller darr i händerna, eller krånglar in sig så förbannat i försök, de sitter väl bara där och är… mystiska? Jag kanske ska vika en servett också? Det blir väl fint? Det råkar nämligen vara så att jag faktiskt har pluggat in lite olika avancerade servettvikningar, för just såna här situationer… Ska jag visa?
Och långsamt, långsamt acceptera att det är sån jag är. För om jag inte lyckats ändra på mig hittills, kommer jag förmodligen att fortsätta på ett liknande sätt. Gå omkring med min talspråksdyslexi och arbeta ut mina strategier, med själ och hjärta försöka omfamna det – hur gör vi med vattnet? Ska vi kanske ställa fram en karaff redan nu? Eller vänta tills precis innan folk har satt sig?
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751903?programid=1165