Tankar för dagen, för Sveriges radio
14 fevruari 2015
Jag lärde mig det viktigaste i skolan. Skuld och skam och ensamhet. Jag lärde mig att det fanns en hierarki, och att den var viktig. Jag lärde mig att när känslorna är som störst kan världen vara så väldigt, väldigt liten: det är fyra väggar i ett klassrum. Det är 800 meter till skolan. Det är fyra spårvagnshållplatser längs med berget och sju busshållplatser upp för det, det är en park och ett garage, ett köpcentrum och ett torg där någon säljer vodka från Polen. Inte mer än så.
Det kändes som att jag stod inträngd i ett hörn och pendlande mellan apati och akut ilska, och jag lärde mig att det kallas tonårsbeteende. Tonåringar är jobbiga, lärde jag mig också.
På vårterminen i nian skulle det göras en statistisk undersökning om hur eleverna upplevde sin klassrumsmiljö, och en statistiker kom till skolan. Först ville ingen gå dit, men när ryktet spred sig att den där intervjun kunde ta femton minuter och att det var giltig frånvaro från lektion blev kön plötsligt mycket lång. Jag hamnade sist. Jag gick in och satte mig.
Statistikern hade glasögon, lugg och en stickad tröja. Den var blå och vit. Jag fäste blicken där.
”Hur upplever du klassrumsmiljön?” frågade hon.
”Sådär”, sade jag.
”Kan du beskriva lite mer utförligt?” sade hon och jag sneglade upp. Hon såg mig i ögonen. I ren förvåning över just det, började jag berätta. Hon ställde en följdfråga till. Jag stirrade på henne. En fråga till. Hon antecknade. Där satt en främling och var intresserad av mina personliga erfarenheter, jag kunde inte tro att det var sant, och efter bara några minuter vällde det fram. Jag berättade. Jag sade säkert att jag var den ensammaste människan på jorden, och det var ju sant, för man kan vara den ensammaste människan på jorden när man är femton år. Hon log uppmuntrande och jag fortsatte. Sade vad de skrev till mig på nätet. Vad de sade när de ringde till mig. Att min svensklärare hade tvingat mig att redovisa framför klassen, samtidigt som de satt längst bak och kastade ihopskrynklat papper på mig. Näe, sade statistikern. Att den enda som hade frågat hur det var med mig var skolsköterskan, som var orolig över att jag hade ätstörningar eftersom jag inte längre åt i skolan. Hur dum kan man vara? sade jag. Det är klart man inte äter i en matsal när man vet att man inte är välkommen vid ett enda bord? Statistikern antecknade. Jag fortsatte.
Det skulle ta max femton minuter men jag var sist och hon avbröt inte. Jag vet inte vad hon tänkte, där hon satt. Jag pratade i över en timma, innan hon sade att det kanske räcker nu. Skrattade till. Jag reste mig yrvaket upp. ”Du”, sade hon när jag redan stod i dörröppningen. Jag vände mig mot henne. ”Det kommer att bli bra.”
Ja, jag lärde mig det viktigaste i skolan. Korridorerna låg tysta när jag gick till mitt skåp och hämtade väskan. Det var 800 meter hem. Jag hade gått den vägen tusen gånger förut, men nu gick jag den med en ny visshet.
Jag återvänder ofta till det ögonblicket. Det blir så uppenbart, som en sanning, för det är enkelt: det räcker med en enda människa. En främling som inte behöver, men ändå tittar på en. Möter ens blick och säger: Jag ser dig. Jag ser det du befinner dig i. Men du. Det kommer att bli bra.
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/501347?programid=1165