Hej jag var ett mobbat barn jag hade hellre valt nåt annat
men ens barndom är ens barndom
beständig, likt förbannat
och trots att jag var duktig på att snabbt växa upp
blir jag fortfarande nervös ibland av människor i grupp
det räcker med ett ögonkast,
en liten kommentar
och så kastas jag tillbaka och är allt som jag var:
Det är nåt fel på mig, mamma!
Nåt slags avgörande fel!
För jag går bara sönder när jag försöker vara hel
visst vet jag hur man beter sig
jag har lärt mig varje regel
men vad ska jag göra med det mongo som fastnat i min spegel?
Som är sådär osäker… stammande och svag
jag hade nog tyckt synd om det om jag inte kallade det jag
Men tänk om det fanns som ett AA-möte
fast där vi sitter i en ring och säger:
Hej, jag var ett mobbat barn
och det betyder någonting.
Har du också vart ett mobbat barn?
Då vet du hur det känns!
Det är ett vidrigt litet val mellan lögn och konsekvens
för som en sjukdom
ett beroende
är bristande förtroende
det tränger sig in och stannar kvar.
Du hade väl hellre haft en skolgång som liksom glimrade av guld
men istället får du bära din egen vikt i skuld
som ett offer i imperfekt
ja – den rollen är min!
Trots att skammen var korrekt: nej, jag passar inte in
och så blev jag ett mobbat barn
och fick ett mobbat barns logik
så när andra skaffar vänner då skaffar jag publik
gör en hämnd av min succé, gör mig snygg och framgångsrik!
Jag vill vrida mig ur greppet!
Gå försiktigt med tiden!
Men om jag så hamnar på toppen
är jag en del av pyramiden
och jag känner det i kroppen, i kroppen som ett hån:
Det går inte att fly det jag alltid flytt ifrån.
Varje nu byggs av igår
och barnen fortsätter att slå
och har du vart ett mobbat barn
då tvingas du förstå
att de allra, allra flesta
står tyst och tittar på
men det blir folk av dem
som folk är mest
ändå
Så jag skulle verkligen behöva som ett AA-möte
eller bara nån som säger: Hej,
har du också vart ett mobbat barn?
Det är också helt okej.
Går du fortfarande runt med en stilla, svart panik?
Blev det aldrig bättre efter lovet?
Nej, du är inte ens unik.
Varje barn ett rop
och en fråga:
Får man verkligen göra så här?
Ett fladdrande ljus,
som en låga
vi flämtade till
och vi är