Tankar för dagen, för Sveriges radio.
7 mars 2015
Det finns dagar när jag inte kan sluta tänka på Elmer McCurdy. De hittade honom först 1976. Då hade det gått 65 år sedan han sköts till döds av sheriffen i Oklahoma. Han kallades där för ”the bandit who wouldn’t give up” och mumifierades av den lokale begravningsentreprenören. Begravningsentreprenören tjänade en del pengar på att visa upp Elmer McCurdy, innan liket lurades av honom av en kringresande cirkus, som sedan turnerade runt med ”den kände tågrånaren”. De tjänade också pengar på Elmer McCurdy. Sedan sålde de honom vidare.
Jag tänker fortfarande att jag ska skicka ett vykort till mina farföräldrar, så fort jag är i ett annat land. Skriva hej, hur är det? Jag har sett den här kyrkan. Jag tänker på er. Kram. Jag skrev sällan mer än så. Det var överhuvudtaget inget uppseendeväckande med att mina farföräldrar dog, för de var gamla människor. Livet tog slut när det skulle ta slut. Rann ifrån dem – och jag, vi, stod, närmast förvånade, kvar med ett obönhörligt faktum: livet är oåterkalleligt. Det går inte att göra om, eller ta tillbaka. Människor föds, lever och sen dör de. Det bästa facit man kan få är ålderdomen, och ålderdomen gör ont och förnedrar.
Hur är det möjligt att det någon gång ska hända också mig, och alla dessa levande människor som finns runt omkring? Alla som skrattar och gråter och hötter med fingrar eller nävar, som svär irriterat och pratar lite för högt i telefon? Som cyklar och kör bil? Går till skolan eller arbetet, nyss har vaknat, satt på kaffekokaren, kanske läser en morgontidning? Alla jag älskar. Hur kan denna vardag vara livet? Tänk om jag dör missnöjd.
Att inte ha någon där då, som sitter kvar, som säger tack. För att du har funnits. Jag är något för att du var något. Du har inte levt förgäves, för även när du är borta, kommer jag att kunna din hemadress utantill, nästan skriva den på ett vykort, innan det slår mig: nej, inte längre. Någon annan som bor där nu, och jag vill att du ska veta det. Jag hann inte säga det till mina farföräldrar. Orden stockar sig så lätt i halsen. Känns främmande, alldeles för storslagna, jag bara satt där, tafatt, och höll i handen. Sen åkte jag hem till Göteborg och ett par veckor senare fanns de inte längre.
Det var en rekvisitör vid inspelningen av ett avsnitt i serien The Six Million Dollar Man som hittade Elmer McCurdy. De befann sig i ett spökhus på en nöjespark i Kalifornien. Han skulle bara flytta på en av vaxdockorna, när armen lossnade, och rekvisitören insåg att det han höll i sin hand var en riktig människoarm.
Efter att liket skickats till obducent kunde man till slut konstatera dess identitet. Historien letades fram. Elmer McCurdy rånade ett tåg tillsammans med två kumpaner år 1911. Tidningarna kallade det senare för ett av världens mest misslyckade rån, eftersom de inte fick ihop mer än 46 dollar, en pistol och en klocka, innan polisen hann dit och sköt Elmer McCurdy till döds. Kumpanerna klarade sig undan och försvann in i historiens töcken. Det skulle Elmer McCurdy också gjort, om han inte hade mumifierats. Anledningen till att man gjorde så var för att om det kom någon släkting, så skulle denne kunna känna igen honom. De måste ha väntat på det. Det var ingen som kom.
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/511284?programid=1165