Välj en sida

Skål, broder!

 

Skål, broder!

 

Låt vemodet falla,

nu faller vintern, nu faller stjärnorna, nu faller alla

som svarta vågor i skummande sjö

när jag står ensam i stormen på en västkustö

jag har hört att det snöar i Norrlands inland

jag ser ett ålderstiget krigsbarn från ostligaste Finland

så låt vågorna slå in

låt vemodet slå över

jag har glömt vad jag vill ha

och du har glömt vad du behöver

men samma vägskäl, samma val i valet

nog var det kalla vintrar på 40-talet

men ingen snö i år

inga tårar när du går

 

Skål, broder!

 

Drick ur,

ja, jag gjorde män till djur

pärlor och svin – låt svinen springa!

Jag halsar billigt vin

och du slutade ringa

nej, ingenting dör här, förutom telefonen

så tryck din nakna hud mot månen, broder!

Förlåt,

det var enklare så

jag blev så bra på att ödmjukt förstå

till slut fanns det inte kvar någon att skylla allting på

så jag skyllde på dig. Låt nu hundarna yla!

En sådan brännande, hettande, glödande kyla

när natten är frysande iskall, så ljum!

Jag blir rysande vacker, men blond och dum

blodröda krigsbarn i ett snövitt Berlin

och jag kunde citera Strindberg och Shakespeare och Nils Ferlin

men lagt kort ligger

sagt gjort tigger jag om lite mer?

Är det himlen som jag ser?

Den enda evighet vi kan sätta ord på

 

Skål, broder!

 

För du lämnar mig i blånande kärlekshud

visst har jag hybris, jag brottas ju med Gud

nej, ingenting jag gör är överdrivet

och det enda jag vet om livet

är det jag har skrivit om det

så har jag blivit som det?

Bilden av en människa som inte kan försvinna

jag blir er mor, er dotter, er unga älskarinna

jag gör det som ni ber mig

för jag älskar de som ser mig

broder,

vi hörs väl sen?

förförs väl igen

då när vågorna slår in

och vemodet slår över

när jag har glömt vad jag vill ha

och du har glömt vad du behöver

lite snö i år

lite tårar när du går

men jag ser svarta vågor och ett krigsbarn i stål

 

Skål, broder,

skål!