Välj en sida

Om västgötska uttryck som stöd i tillvaron

Tankar för dagen, för Sveriges radio.

5 augusti 2014

Ha…, säger jag. På västgötska. Inte ett skrattande haha, inte ha som i att äga, nej – det som varje västgötaklimax mynnar ut i och som varje paus är på schlätta. Det som tystnaden kan fyllas med, utan att motarbeta den. Ha… Det finns väl lika många tillvägagångssätt som dialekter, en skåning har sitt långa ja, en norrlänning sin inandning och andra får väl ur sig ett utdraget joråsatteh – vad vet jag! Jag har funnit svaret. Ha.

Lilla, lilla västgötska ord! En sån tröst du skänker! Vad betyder det? Ingenting mer än att ingenting egentligen finns att säga. Man är där man hamnade, med sin ångest och sin oförmåga och livet liksom bara blåser igenom! Allting händer, bara händer och där står jag som siste man till rakning. Ha. Rakning, sade du? Mina små patetiska strån, oregelbundet utspridda över hela kroppen? Det ringer arga människor och skriker på mig i telefonen. Jag lyssnar och väntar på en öppning. De lägger på. Någon vill plötsligt ha en politisk diskussion, sådär lite avslappnat fram emot småtimmarna. Vevar med armarna och ropar manshat, PK-elit, censur och negerboll. En annan skyller på mitt beteende. Mitt beteende? Vi har väl inte träffats? Pratar jag inte i telefon nu också? Jag beskylls för att vara kvinna, det händer ofta och jag kan inte annat än nicka och hålla med, det är sant, men jag tappar tråden, vad skulle du säga med det? Modigt av mig, att arbeta! Betyg är motiverande! Liksom hårdare straff! Och fas tre och skatteavdrag! Visst är det rimligt att hälften av alla kvinnor får fattigpension, de lönearbetade ju inte, riskkapitalister i välfärden är en kvalitetsförsäkring och lika solbrända som krigsskadade flyktingar känner att norr om polcirkeln – jomen, dit ska vi och utnyttja systemet! Kränkt kan man bara vara om man äger formuleringsförmågan. I Sverige kan vi visst allt lite bättre än alla andra. Ha.

Lilla, lilla västgötska ord! En sån tröst du skänker! Sköna, sköna påminnelse om att vi aldrig ska tystna, men att vi ibland får välja våra strider. När hatet pyr och sipprar in i både myndighetsspråk och vardagstal. När framtiden mest känns som ett stort mörkt hål, som vi långsamt sugs in i. När man varken orkar ducka, eller slå tillbaka, bara står där, och känner hur livet oundvikligen fortsätter, fortsätter att hända. Vad kan man göra, när kraften har tagit slut?

Man får bygga upp spänningen om man vill. Berätta en historia med stil, måla karaktärerna med klara färger, framföra välgrundade argument på väg mot en klockren ståndpunkt och då, när vi alla väntar på upplösningen, endast lämna detta. En mycket tom hand, utsträckt i intet. Ett du får vad du ger. Ett förlåt och ett tack och ett hejkomochhjälpmig – för vad ville jag säga? Vad är det vi pratar om egentligen och knyter jag verkligen ihop den här säcken bra nu? Inte det? Ha.

 

Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/412603?programid=1165