Välj en sida

Göteborgs Posten, 13 feb 2010

Jag minns en gång när jag var fjorton-femton år och stupfull. Vi hängde i Slottskogen, jag och mina kompisar. Drack Saranoff (smuggelvodka) och 3,5-cider (som tjejen med störst bröst hade köpt i en noggrant utvald kiosk), eldade kvistar på engångsgrillar och jämförde ringsignaler på våra trettiotretior. Eftersom vi, trots sammanhanget, var ordentliga medelklassungar hela bunten, åkte vi lydigt hem vid midnatt. Vi gick till spårvagnshållplatsen. Vi ställde oss i kön vid dörren längst fram, för på den tiden var man tvungen att visa upp färdbevis för föraren för att ens komma ombord nattetid. Mina kompisar gick på. Jag stod kvar på hållplatsen, utan varken pengar eller spårvagnskort. Dörren slogs igen mot mitt vilda protesterande och jag fick vinglande gå hela vägen hem (nej, det var inte så långt). Sedan den dagen har jag aldrig förlåtit Västtrafik.

Därför sällar jag mig inte till klagokören över det nya biljettsystemets fullständiga obegriplighet, jag skrattar gott och åker gratis. Jag vet! Jag säger det med bild, namn och underskrift i Göteborgs Posten, och tar därmed för givet att varenda kontrollant i den här stan kommer jaga mig till döddagar, och snart kommer jag med stor säkerhet att kunna tapetsera hela mitt lilla kollektivrum med böteslappar. Jag måste därför värja mig lite mot anklagelserna – jag tycker att det är fult att stjäla. Jag tycker att man ska betala för något man får, och jag är oerhört tacksam för varenda liten buss, färja och spårvagn. Motsägelsen är uppenbar, jag vill att Västtrafik ska finnas till, men jag vill inte ge dem några pengar. Och det beror på mer än vad en enskild spårvagnsförare gjorde någon gång i början på 00-talet. Jag tror nämligen på den goda staden. Jag tror på en stad där människor inte bara tar plats, utan får plats. En stad där vi möts och skiljs åt, men hela tiden lever tillsammans. Jag tror att den goda staden är den trygga staden. Därför tror jag på god kollektivtrafik, det är ju själva stadens blodomlopp. Kollektivtrafiken bör vara tillgänglig för alla, och den bör fungera som den ska. Det bör inte vara dyrare att ta vagnen än bilen – kanske långsammare, men inte dyrare! Det bör inte vara billigare att åka taxi hem från krogen, och ännu billigare att åka svarttaxi. Vi lägger till en liten smula kollektivt ansvar i miljöfrågan och undrar sedan vad som har hänt. Därför lämnar jag nu ut mig själv till allmän bespottning över min omoral, inte som ett gott exempel, utan som en ensam liten revolutionär. Jag gör det i sympati med den femtonåring jag en gång var, som inte hade råd att åka nattrafik. Jag gör det för alla andra som, just nu, inte har råd att åka nattrafik. Jag gör det för att så borde det inte vara – vår gemensamma kollektivtrafik som ett vinstdrivande företag! – och utan någon vettig lösning kastar jag ut ett: Men för guds skull – skärpning, Göteborg!