En gång till! Tyskland håller onekligen stilen, jag fattar inte ett ord men har lärt mig uttala entschuldigung, och kan fnissa åt det faktum att poeterna i stort sett är desamma här som i Sverige, så det är inte särskilt svårt att gissa vad deras dikter handlar om. En viktig och överväldigande skillnad dock – jag hade det på känn, men herremingud vart är tjejerna? Att det är snedvridet är ett faktum jag är mycket medveten om – men så till den milda grad! Jag trodde Danmark var illa! Det fattas verkligen någonting här, och det känns. Det fattas tjejiga tonårsdikter om olycklig kärlek, det fattas plakatfeministiska rop, det fattas kjoltyg och objektifierad manlighet, det fattas den där jamenåh! Tack för att du säger det högt-känslan. Det fattas en hel historia. Det är ju i slutändan det som det handlar om, inte endast att man som kvinna ska ha samma möjlighet att formulera sig offentligt som en man, utan också att man som kvinna ska få möjligheten att höra någon annan formulera den erfarenhet hälften av alla människor faktiskt delar. Så länge det förblir osagt är det ju som att det inte spelar någon roll, som att det inte finns, som att det inte vore något som varje dag påverkar oss alla, oavsett kön. Det finns oändligt mycket att säga om detta, om vad som händer med en när man inte tillhör majoriteten på en scen. Jag kommer säkerligen att återkomma. På två slams har jag nu sett 18 manliga poeter och 1 kvinnlig. Jag räknar inte mig själv. Alla svenska slam-arrangörer, klappa er själva på axeln. Ur djupet av mitt hjärta: tack! Ni har gjort ett bra jobb.
Och hej! Idag finns en krönika i Två Dagar som jag har skrivit! För er i Västsverige, bläddra er fram genom Göteborgs Posten, för er andra, pallra er iväg till biblioteket eller vänta nån dag så lägger jag upp den här – om ni vill läsa det hela vill säga.
tjing,
Olivia