Äntligen, drabbade mig, äntligen får poesiorkestern visa upp sig i festivalyran! Trots punkteringar på vägen dit gånger två, trots utspridda över landet, trots fysisk omöjlighet att repa i förväg, trots mörka moln på himlen och trots allt och tack vare desto mer bara tackar jag och bockar, niger och lyfter på den hatt jag inte har, för var fint det blev. Vi hoppas alla att vi får göra om detta massor av gånger i den ljusnande framtid som med tillförsikt säkert är vår allas. Tills dess ska jag försöka berätta så gott jag kan om det vi gör för den som vill veta.
Nutiden däremot befinner sig på Östersjön, i ett kafé på finlandsfärjan på väg mot Mariehamn och sedan vidare ut till Geta vis- och poesifestival, på vilken jag ska uppträda imorgon (13.00). Jag dricker mitt kaffe (påtår får man gratis) och ser med skräckblandad förtjusning på hur ljudteknikerna gör scenen redo för vad jag gissar är en trubadur, som förutom gitarr också spelar kazoo. Det är så skönt att känna hela Norden sträcka ut sig över världen.