Eller lite längre västerut kanske och snarare poet, på väg norrut i alla fall för ett midsommarfirande och sedan ett kringflackande liv från väst till öst (alltså Borlänge, Åland, Visby, Göteborg).
Solen strålar över intercitytåget och det känns fint att åka SJ igen. Till Ljungby tar man sig med buss. Detta att tågstationen inte bara är nedlagd – de har till och med rivit upp rälsen och plockat bort den! – och att perrongen står ensam kvar som en sorglig liten påminnelse om att det en gång fanns små stinsar och lokförare och bistropersonal även i den här delen av landet, gör mig givetvis vemodigare än vemodigast. Det är något alldeles särskilt med tåg, det kan inte sägas för många gånger. Denna känsla av befrielse på stationerna, i människorna där och lukterna och ljuden och den trygga känslan i att vara på väg. Jag fick lära mig att det i Ljungby funnits tågivrare, så ivriga att de startat ett politiskt parti, men att kampen kommit av sig lite när rälsen försvann. De har mitt fulla stöd. Jag antar att det finns en mycket god orsak till att tågstationer försvinner, men jag är partisk. Tåg är det bästa jag vet.
Förutom detta är Ljungby en märklig liten stad med fascinerande småstadsmiljöer och utsmyckningar och berättarfestivalen bjöd på så många aha-upplevelser inom berättarkonsten att jag blev alldeles rusig. Jävlar vad bra det kan vara när folk bara pratar, vad enkelt det känns när man lyckas slappna av i det, vad skönt det är att få luta sig tillbaka och lyssna! Tänk på det. Det är verkligen värt ett besök.
Nu ska jag fira sommarn och va supersvensk (eller i alla fall göteborgare), sen ska jag på festival. Jag säger till om det händer nåt skoj.